Jag har inte längre kvar min plats på sammis i den klassen med Ebba och Sofia. Dock så står jag först i kö men vad fan spelar det för roll om jag inte kommer i samma klass som mina bästavänner. Det är 8 klasser i 7an vilket betyder att det är mindre än 15% chans att jag hamnar i 7D. 

Kanske inte en så stor deal men för mig är det det. Allt mitt hopp om att flytta hem igen och äntligen få gå i samma klass som mina vänner igen har rasat. Det var ända drömmen jag hade och det var den som skulle ta mig igenom ett år till i helvetet. Och om vi skulle flyttat hem i år så skulle det här aldrig ha hänt!! 

Jag vet att Sverige inte är ett paradis men allt jag behöver för att trivas och må bra är mina vänner, min familj och min släkt..

Det här tog mig 10 min att skriva och tårarna rinner fortfarande ner för kinderna, saktare, men dom rinner fortfarande. Innan jag började skriva så hade jag gråtit i typ en kvart.. Så sammlagt i 25min 

Kan inte förstå hur mycket vätska som finns i kroppen. 

Mamma hjälper inte heller i detta tillfälle, hon säger bara åt mig hur jag ska känna och hur jag ska tänka men det ända jag vill är att ngn ska förstå mig. Inte kritisera vad jag känner. Just nu finns det ingen som är här för mig, ingen som kan göra mig glad, ingen som lantprästs, ingen som förstår och ingen som man bara kan krama så allting känns bättre. Att sitta i fosterställning och vänta på att elden inom mig ska slicka är allt jag kan göra..

N