Älrigt talat så kan jag inte bråka eller argumentera utan att börja gråta. Och det är någonting som jag hatar i mig själv. Varje gång jag börjar argumentera så blir mina ögon blanka och min röst faller i bitar och plötligt så är ingenting på riktigt längre. Mina bröder slutar lyssna, samma med mamma och pappa. Man tas plötsligt inte på alvar längre om man börjar gråta mitt i allt, specielt inte om man är yngst. Jag bara önskar att det kunde försvinna, jag vill kunna bli arg utan att gråta, jag vill kunna argumentera för min sak och stå up för mig själv. Jag vill inte behöva springa ifrån när folk frågar om jag gråter. jag vill inte att min rösta ska bli pipig och jäll. 

En annan sak som folk inte förstår, när man gråter så är det värsta man kan säga är "är du okej?" eller "varför gråter du?". det kanske bara är ett täcken på att man bryr sig om den som gråter men snällla, det hjälper inte. Det gör bara allting värre.

Det är ngnting med detta som får mig att vilja kräkas varje gång jag känner så här. jag kan inte andas normalt och det känns som om allting inuti mig trycker på halsen innifrån. Det lägger en sårts tyngd på halsen och om jag andas så kommer bara ett gnisligt ljud, luft kommer ner men det känns inte för utan att jag har andats ut så har mina lungor tömts på nytt.

Jag bara vet inte vad jag ska göra när detta händer och det står mig så mycket. Allting bara brakar sönder och faller ihop.

//N