Jag är så nära på att explodera i tårar. Jag bara satt och tänkte lita på allt och en jävligt jobbig tanke bara kom upp i huvudet på mig. När jag flyttade till marocko så la typ alla vänner upp massa bilder på insta med en komentar typ "saknar dig nicki" eller skickade meddelanden som typ "kom hem" ,äslkar dig", "tänker på dig", "önskar att du var här." och jag brast i gråt varje gång jag såg något sånt. När jag tänker efter så har ingen gjort något sånt på typ 2 år. bara jag och jag bara får en känla av att dom glömt bort mig. vilket jag vet att dom inte har gjort men jag bara hatar det. OCh jag vill bara slå sönder någonting eller göra npgonting som får andra att förstå att ja, jag lever, jag finns, glömm mig inte..  Hela mitt liv, mina drömmar, min släkt, mina vänner ALLT finns i sverige. ingenting finns i marocko. Jag spenderar min tid på datorn eller att tänka på sverige och vad alla andra gör i sverige. Jag bara blir så trött på att det bara verkar vara jag som vill att jag ska flytta tillbaka. jag vill inte alltid vara den som frågar om man kanskypa, jag vill inte alltid vara den som frågar om planer eller säga att man saknar dom andra.

 

Jag håller nu fast explosienen i halsen och jag tror att den kommer att fatta eld snart om jag inte får något som säger att jag fortfarande finns. 

Nicki